Engqvist's Sweet Sixteen

Doftminnet är ett av våra mest utvecklade. Vi kan minnas tusentals dofter och precisera dem var och en för sig. Med näsan kan vi särskilja mormors pannbiffar från fasters, och tillsammans med doften minns vi kanske färgen på gardinerna, ljudet från parken utanför fönstret eller känslan av att tiden gick lite långsammare där i köket, på gott och ont.

 

Nobelpriset i medicin, eller fysiologi, 2004 gick till just upptäckarna, eller snarare de första kartläggarna av hur vi minns dofter: Richard Axel och Linda B. Buck. Jag var faktiskt och såg Richard Axels föreläsning i Uppsala i samband med att han tog emot priset och jag fattade nästan ingenting. Men jag hängde med de första minuterna, där han beskrev hur mycket av det vi minns som vi faktiskt hänger upp på just dofter och vårt luktsinne. Kanske är det någonstans där som vår starka känslomässiga koppling till mat börjar, förutom det där att vi måste äta för att överleva.

Idag när jag lagade en till ytan ganska deppig restlunch tänkte jag först på filmen Råttatouille, där den omutlige snobben till matrecensent kapitulerar inför en ratatouille som får hans enorma parisarnäsa att fyllas av en doft som påminner om hans mamma.

Sedan tänkte jag på Mattias, som jag hängde med nästintill dygnet runt under gymnasiet men som jag slarvat bort kontakten med sedan längre. Jag tänkte självklart på Prefab Sprout, som han och Oscar lärde mig älska. Men mest tänkte jag på alla gånger vi ätit gårdagens spaghetti med köttfärssås hemma hos hans föräldrar, som förut hade en lerig parkering mellan sig och Uppsalas lilla stationshus. Nu har de ett stort nybyggt hotell framför fönstret som skymmer både den nya stationen och allt annat som kommit till runtomkring. Jag vet nästan ingenting som slår gammal spaghetti och köttfärssås, uppvärmt med smör i stekpanna. Pastan ska bli brandgul och nästan lite knaprig.